Kärlekstitel

Kärlekstiteln?

Jag och han möttes av en slump med ödet ( det utelämnas, för då blir det för långt skrivande )  bakom oss för 9 år sedan, en höst då vi träffades första gången såg vi varandras filmstjärnleenden, jag var blyg och han var blyg. Då förstod jag att det började kännas något annorlunda, speciellt och det var honom jag kände kärlek för.

Vi hade ögonen för varandra. Vi stormtrivdes direkt i varandras sällskap. Vi kände att det var jag och han. Jag var bara 21. Han var 22.

Kärlekstiteln: jag var hans flickvän, och jag gifte mig med honom den 28 februari år 2002, och ja det är 9 år sedan.  Jag vigde mig borgerligt med honom. Familjen och alla släktingar var kära i honom.

Jag var inte den typen som stod i bröllopsdrömmar och rosenskimrande lyckorus.

Jag var inte den typen som många flickor ville stadga sig med en man, och skaffa barn, och hus. Livet såg mig som helt en otämjd och oberoende ungflicka med tonårshormoner då var jag inte i den tanken att stadga mig med någon, men det fanns ett bakomliggande syfte med anledningen.

Ironiskt nog var det när jag kommer ihåg: den dagen jag skämtade med mina vänner, om jag skulle stadga mig och gifta mig med någon då måste det hända och ha på grund av någon bra anledning / ett syfte.

Det skulle vara någon som kom från ett annat land, och ville ha ett liv i Sverige. Med en mening, ett syfte och ett uppdrag: av kärlek och känsla.

Lägg av. Isabel skulle kunna stadga sig, och få barn och gifta sig med någon men visst hade folk svårt att föreställa sig: att Isabel skulle komma och bli kär.

Tro inte nu något annat, jag har haft några långa förhållanden, jag var kär men jag har lärt mig mycket av olika relationsformer. Jag har varit kär, samtidigt hade mina stunder som en kaffeflicka.

Jag såg aldrig mig tidigare: jag ville inte förlova mig, jag ville inte gifta mig och jag var svårfångd men ändå känslosam och öppen med förhållanden med tidigare pojkvänner. Jag kanske var undermedvetet kräsen även om jag inte kände det.

Det bidrog också med många erfarenheter i bakfickan. Jag började leka ute på gatan, när jag var 12 år började jag upptäcka pojkar och vilda äventyrlysna nätter och dagar. Det medgav en stor social resa under livet.

Jag har tyckt om alla mina sällskap, pojkvänner men jag är väldigt noga med hur mycket jag vill känna för någon jag tycker om. Jag väljer inte vem som helst kommer in i mitt hjärta, i mitt liv. Jag låter kanske öppen som en bok men är sluten som person, men ändå autenstisk och ärlig med känslor och många bra synssätt.

Den du vill jag ska vara, blir jag den du är med mig.

Men jag blev kär i honom, men jag visste inte när det tog ett slut för jag fick en början med honom. Vi har haft en lång tid tillsammans med många dagar och nätter, vi upplevde många saker, gjorde och delade allt ihop. Vi bråkade nästan aldrig. Vi hade kanske hetiska diskussioner. Vi var ganska tävlingsriktade på att vem som hade rätt eller fel.

Han fotmasserade mig varje kväll, och vi var soffans bästa vänner, eller resturangers vänner. Filmer, och alla goda bakverk, desserter och middagar. Jag var en lojal hemmafru, och många skämtade av avundsjuka: att han hade en perfekt fru till kökets kock.

Jag skötte hemmet, och lagade mat. Jag brann för det, av kärlek och för honom.

Han gav mig frikort, passkort till allt jag ville få och behövde. I nöd och lust. Jag klagade och spottade alla ord på honom, för bara att han var så en jädrans tupp, den typiska tendensen hos dom: män gör ingenting, kvinnor gör allting.

Men mitt försvar: han betalade mig med livet, kärlek och materalism.

Han sa alltid: att när jag klagade, mådde jag bra av att klaga och skälla med kärlek, men när jag hushållsysslade med allt, mådde jag bra av att ha det i underkontroll, och ville ändå alltid göra det även om jag var så trött ändå lycklig. Jag såg det, jag visste, jag kände. Han hade rätt.

Jag hade aldrig problem med det, jag ville själv göra det men bara för att jag accepterade hans lathet, nej jag lät honom att vara den mannen jag ville ha.

Han ifrågesatte aldrig mina relationer till vänner, och jag fick umgås med vem jag ville både män och kvinnor, men bara dom var goda människor. Vi fick bonuskort tillsammans, vi hade brister som kompletterade varandras brister och egenskaper. Han var sällan svartsjuk, för han visste att det var det enda sättet att behålla och hålla mig levande: att låta mig vara den jag är som person och hans kvinna.

Det har hänt att folk frågade om vi hade den normala mentaliten att måna om varandras relation nu när han lämnade mig med många frikort, och att om jag verkligen älskade honom, ibland kunde jag tolkas som singel, och eller om jag ” gillade andra män ” bara för att jag kanske ibland är för vänskaplig med vissa män under olika livsperioder. Men jag var aldrig kär i någon annan än i honom. Passion, attraktion och kärlek var min lojalitet mot honom.

Vi hade två egna identiter. Vi hade ett liv på varsitt håll, vi stödde varandras mål och intressen. Vi balanserade varandras tid. Vi var lika men ändå olika.

Han visste att jag hatade att vara hans fru, men älskade att vara hans kvinna. Jag hatade titeln: att vara någons fru. Jag gifte mig inte av mina bröllopsdrömmar. Jag älskade honom, och ville ha ett liv med honom. Han skulle få chansen. Jag ville ha chansen.

Tårfälld, och förvirrad. Det betydde att vi inte kunde ha en framtid ihop, jag var förvirrad och jag ville att han skulle få ett bra liv i Sverige. Med tanken på att han har lämnat familjen, och allt och hemlandet och eftersträvde ett bättre liv. Av slumpen, meningen och ett livsöde: det var jag som skulle ge honom ett liv, kärlek och en början. Han gav mig det jag ville och behövde få.

Vi blev bästa vänner.

Jag kommer ihåg: den dagen började komma när han lämnade Sverige, jag levde med påfrestningar, jag levde med saknadens smärta, och massa tårar i sängen och ensamheten tog kål på mitt hjärta medan jag och han var åtskilda i 6 månader när han var tillbaka i Iran, och det tog lite tid med pappersarbete hos ambassaden. Vi hade kontakt via Msn och Cam, och han fick några strippdanser av mig via videoklipp lite snusk och kärlek av bus. Hjärtats pulser krampades i tårarna som kändes i halsgropen. Smärtan i magen.

Han hade något, en sorts styrka och han hade något som höll mig kvar i 9 år hos honom. Det var det längsta förhållandet jag har inlett med någon. Men idag är det fysiskt slut, mentalt slut. Men det tog aldrig slut. Vi har gått på en ny känslokompass.

Det var något som förändrades, jag var problemet. Vi hade inga problem, det var det problemet att vi såg inte det som var problemet. Det fanns inga problem. Överskattat bra, men det var ju rena drömmen? Jag älskar honom, det gör jag fortfarande fast på ett annat sätt. Hans styrka, hans tålamod och hans trygghet.

Jag grät då den kvällen jag var i vår gamla lägenhet här i Stockholm, jag var där då och då medan jag packade och hade flyttlådor överallt. Vi skulle byta till en annan lägenhet.

Det blev slutet, på allt jag och han gjorde tillsammans. Jag är inte hans fru, jag är inte hans kock. Jag är inte hans kvinna. Men jag är ändå hans. Alltid på ett sätt.

Jag grät, och skickade ett sms till den andre. Jag whatappade några vänner.

Han, den andra svarade. Min tid med honom har stannat, det är minnen som ger smärta. Det är en förändringsprocess. Men se livet med den nya tiden som kommer.

Jag grät. Det slets i hjärtat, och det gjorde ont eftersom jag visste att jag kommer att sakna att vara hans hemmafru.

Någon som serverade frukost och kokade kaffe, någon som fick leenden varje morgon av honom, någon som serverade hemgjorda mat, någon som bakade sött och gott, någon som tvättade smutsiga kläder, någon som bäddade sängen, någon som tog om hemmet, någon som dammsög, någon som gav kärlek till honom, någon som klagade och skällde på honom, någon som drömde med honom, någon som fick välja kläder, mer och mer.  Men han lät mig aldrig få känna besvär av allt jag gjorde. Han visste, och kände att jag mådde oftast bra av det jag gjorde.

Han var en fantastisk mottagare, och en sympatigivare och även medtagare.

Vem kommer jag att kunna göra åt? Vem? Det som gör så ont, att veta att det kommer aldrig hända samma sak med någon annan.

Känslovågor

Jag ångrade mig nästan igår sent på kvällen när jag har publicerat texten, började jag känna av ångest, bara för att jag blottlade ut mina känslor för omvärlden.

Men jag fick postivia reaktioner: att jag var stark som skrev om det, och att det var fint skrivet, ska jag ta och tacka för det. Men det gör mig ledsen, nu när jag får höra att det verkligen är starkt, men att skriva om det känsliga ämnet, verkligen tillgjort starkt eller ska det bara vara så?

Jag skämdes, jag ville inte att världen skulle få veta, inte någon människa och inte ens min mamma och familjen, jag bad honom att lura för världen och omgivningen, att vi bara kunde fortsätta vara paret, men levde åtskilda, för ingen skulle ändå märka det för att vi har alltid haft vara den typen av ” självständiga partnern ” i vårt förhållande.

Jag ville inte sluta vara annorlunda för det, vi har hört att en del har sett upp till oss, och våra grundvärderingar och förhållandet. Det perfekta paret med en titel: Barbie och Ken. Vi var varandras motpoler men ändå hade vi det som funkade, och han har fått mig att stanna hos honom i 9 år.

Det som gör mest, så mest ont: obeskrivligt ont att jag inte vill stanna hos honom, inte som hans kvinna men den sanna vännen kommer jag alltid att stå bredvid hans sida. Smärtan i hjärtat kramper varenda gång jag ser i mig själv, att omställa frågan mot mig själv, beständigt. Det finns inga svar. Känslor har förnekats i undermedvetande: känslorna har förändrats.

Varför, och jag förstår inte, varför? Känslovågor, och all svackor. Han har försökt gett mig lite hopp att jag brukade djupanalyserad och kunde ibland försvinna in i min filosofiska värld.

Där han inte kände sig hemma och inte förstod alltid och allt utav det jag svamlade och flummade. Han påminde mig varje gång: se det istället vad man har, och var nöjd med det man har. Men vill man få det ställt bättre, får man fundera på det själv och förändra det själv.

Några har frågat mig personligt efter ha läst texten men inte ändå kunnat löst lästolkningsproblemet, och ville försäkra sig om det verkligen var slut mellan mig och honom?

Det är slut, mentalt och fysiskt: som mannen och kvinnan. Ni har läst rätt.

Men ibland har hjärtat sina skäl, men man kan inte lura förnuftet. Känslor har alltid ett syfte, men som man får stå för val och beslut får man följa efter konsekvenser.

Varför det tog slut mellan oss? Den frågan inte känns så viktig, eftersom jag har egentligen inga vettiga svar men att ni eftersträvar ett svar på frågan: varför det egentligen tog slut, blockerar jag er.

Det handlar om självrespekt, och förtroende. Du frågar mig, och du sårar mig genom att fråga mig: varför är det så viktigt, att veta varför man gör slut? Inte för att istället, sitta och förstå livets scener av drama och kärlek.

Jag vill veta och förstå själv: varför det tog slut, överhuvudtaget. Nej, jag vet bara att det tog slut på grund av att jag är problemet, blev mitt beslut till hans val att ta beslutet åt oss: han tog beslut som var mitt beslut. Han accepterade.

Poängen menade: det tog aldrig slut. Men det blev ett slut, instinktivt. Vi fick en början och ett slut. Äändå finns det aldrig slut.

Han gav mig frikort, och passkort till allt jag behövde, och ville ha. Jag begärde aldrig, hans lust och nöd i alla situationen fanns för mig. Hans trygghet, tillgivenhet och lojalitet. Jag ville ha kris, jag ville se en kris. Han sa: man ska inte behöva ha kriser för att bekräfta sig själv. Man vet bara det som är rätt, och känns rätt. Då förstod jag jag inte kunde lura mina känslor, och för honom längre.

Det skulle inte ta slut om jag inte såg det problemet som inte hade problem.

Beslutet i början var hemlighållbart, inoffentligt. Några av de närmaste vänner fick veta, och brast i tårar och familjen fick veta. Mamma tog det av nyheten ganska hårt.

Känslokompassen har stannat, en ny tid kommer med en ny känslokompass.

Fortsättning kommer.

 

.

 

 

Förändringschock

Jag är tillbaka.

En text om förändringschock. Den 19 februari 2012.

Jag har varit död sen i December, inga nyskrivna texter att publiceras. Jag har tappat skrivhopp. Men jag skriver någonstans, men jag har slutat att vara här. Min portal. Till bloggen. Jag är född till att skriva, jag är född med en penna och jag har fött med en författarambition. Jag vet, jag har bara förlorat livsgnistan för att skriva.

En förändringschock. Jag har genomgått i en oväntad förändringsprocess med tårfällda känslosvackor med förvirring som har kvävt mina beslutsångest, tvivel och sanningens smärta har inte varit enkel fast befriande.

Framför mig. Mitt liv. Här står jag vid en ny milstolpe. En ny tid, väntar på mig.

Jag fungerar som en djupanalyserad person med många bra egenskaper. Jag funderar, tänker och månar om alla sorters relationer.

Det hände, att jag fick genomgå i en förändringsprocess: som har fängslat mig i en massa tårar, även om det var det starkaste, modigaste beslutet jag någonsin fick acceptera och välja.

Det var han, mannen som bestämde i sitt hjärta och tog beslutet åt relationen. Jag chockades över hans beslut, och jag försökte lura mig själv: att det var han jag ville leva tillsammans med, och han sa nej för att det gick inte att kämpa för det man ville känna av utan att det inte skulle egentligen behövas kämpa, för det var egentligen jag som var den tvivlaren. Han sa, om allt mot odds skulle det vara egentligen jag som skulle kämpa för det jag ville känna.

Han kände mina tvivel. Han visste att, den tiden var då inne för snart 2 månader sen han tog beslutet åt oss: att vi skulle gå isär som vänner. Att vi inte var mannen och kvinnan längre.

Han har fått min trofasta kärlek med lojalitet i 9 år. Jag stod framför honom med ögonen uppe. Den största känslosamma erfarenheten i bakfickan fick jag bidra till med under tiden.

Jag kunde älska honom, vi älskade varandra och vi delade allt vi hade. Tillit och förtroende. Vi delade grundvärderingen, den största friheten men till ett högt pris: dog jag för kärleken.

Spanien, vår 2011

Den dagen, då började jag känna och förstå ett sorts AHA-tecken. Nu räcker det, och nu var det dags att förändra situationen, även om man inte själv förstår varför man behövde göra det nu när allt som man hade var bra. För bra. Varför?

Alla förhållanden kan sluta på olika sätt, men ibland betyder det inte att det behöver alltid bli dåliga slut för att avsluta förhållandet och gå vidare. Det här vi hade tog slut med en bra avslutning på grund av någon anledning som inte man alltid kan förstå själv.

Jag var väldigt rädd, för att acceptera beslutet, och tankarna snurrade i huvudets förtvivlan: tänk om det var det största misstaget nu när det inte egentligen fanns en anledning bakom allt: varför det blev så här?

Vår kärleksresa har uppnått och hamnat på toppberget, där jag står med en flaggstång, och den vita flaggan som intalade den största känslomakten över en befriande utsikt över naturen och bergen.

Det var underverkets känslor som dödade mitt verkliga livskort. Jag fick allt, och jag fick allt: vi hade det för bra, och vi hade en bra kärlekstid, och vi var tvåsamma i varandras själ. Vi kunde känna varandra med ögonen som svarar och avslöjar.

Jag behövde falla ned, för att klättra upp igen, på nytt mot en ny tid, en ny livs milstolpe, ännu större, och brant berg där att uppå det där på toppen på berget. Den känslan har hamnat i en väldigt djup känslonivå: den vänskapliga nivån utformade min instinkt: det var något som jag ville behålla med honom.

Han förstod, att jag skulle må bättre av att vara hans bästa vän istället, för inte att fortsätta vara hans kvinna. Han och jag blev sårade tillsammans. Han hanterade över det med en inre lugn styrka, och han var fantastisk.

Han kände mina tvivel och min förtvivlan. För att springa ut mot livet, frihet och där ville jag lämna allt. Men han stannar kvar där, och påminner mig ibland: att jag vet vart han finns, och han kommer alltid att finnas för mig.

Jag valde honom, och han valde mig. Det största förtroendet och tilliten vi hade i vår relation. Vi ville vara med varandra, och vi tog varandra för livet. Men något har dödat det vi hade. Han kände att jag ville inte kämpa. Ja, vi ska kämpa för det man har och behåller det kvar man ska ha, men ibland är det någon mening med livet, bara att släppa allt man har.

Man ska våga förlora det man har, för att kunna uppskatta det man har. Vi levde i trofast trohet, han kvävde mig aldrig, vi kvävde inte varandra. Han är så optimist och enkelfattad av livets motvilja som har förvirrat mig ibland. Han har det största tålamodet, och det fick jag känna.

Jag är helt mosad av hjärtesorgen, för det är något som jag inte förstår själv: att inse, att veta och förstå är tre stora olika grundtermer. Men den ovissa rädslan fanns där på långt avstånd, i smygande närmar rädslan mig, att bekänna: kanske var det det största misstaget, och dummaste beslut, men det kändes ändå rätt.

Mina känslor för någon annan åtrar, och känns större av naturen, helt instinktivt.

Det lamslog mitt hjärta.

Jag andades av en stor skam och skuldkänsla som betyngde mig: att inte vara så tillräckligt lojal i min egenkärlek åt den fantastiske mannen, som säger mig med allt: den största kärleken i 9 år med den tilliten och tryggheten, som kunde få ett slut på en stor omvändning som medgav smärtan, jag ville inte inse, jag ville inte förstå, jag ville inte veta men jag visste.

Det visste jag och den andre, det visste ödet, det visste vi. Att känslovågorna har fått sitt kall. Jag säger KALLSVETT.

Den dagen för 3 månader sedan snart, tog han ett avgörande  livsbeslut åt oss, att vi skulle förändra relationens kompass. Det blir slut, trots det inte finns någon orsak, att lämna något som redan är bra, överskattat bra.

Men jag blev tvungen.

Jag bad honom, att lura världen att vi fortfarande var tillsammans, de vi var alltid menade för varandra. Jag var väldigt rädd för att blotta och bekänna för världen: att det blev ett slut. Smärtan gav några andra vänner att gråta för oss. Sympati-givarna, ni är stort tacksamma för den stora omtanken. Jag ville inte utses som dum, bara för att jag inte behåller honom, den fantastiske mannen som en kvinna skulle behöva, och att jag skulle gå miste om på en stor förlust.

Ibland har hjärtat sina skäl, för att göra det största misstaget för att det kanske är det rätta beslutet, och jag kan inte lura mitt förnuft, mina undermedvetna känslor.

Jag lämnade något med honom bakom oss, det som jag inte själv förstod varför livet lät mig få göra det, bara för att jag vet att det var bara det rätta, den känslan i instinkten även om jag har gråtit en massa under tiden.

Det som mest gjorde ont, att jag ville verkligen vara hans kvinna till döden skiljer oss åt, jag ville vara hans kvinna och bästa vän men det går inte, och jag hade fel. Jag är så ledsen, att livet visade mig att jag hade fel idag.

Som alla säger: livet har sin mening, och det som händer har sin mening.

Fortsättning följer…..

Modeflugan är nöjd

Tidigare fick Modeflugan ett kundmail av Cecilia Järbrink, med hennes fråga och om att kunna få  hårfärger, frisyrer och då har hon sedan inlagt tidigare ett videoklipp och svar på tips och beskrivningar under tidigare inlägg. Glad när Modeflugan fick hennes tack-mms igår medan hon satt på tåget till Örebro inför ett nytt fotouppdrag. Chocknöjd: och hon blev oövervinnligt råsnygg, chocksnygg. Den färgkoden gav en rätt effektiv känsla som smälter ihop med den frisyren. Modeflugan: Det här är hon, det här är bara hon och helheten av det resultatet utstrålades över hennes rätt energi av färgen, och den pampiga frisyren funkade på henne med rak lugg.

Ett digitalt levande bildbevis på henne. ( Det togs under en plåtning hon har medverkat i med en fotograf och en Makeupartist. )

Kul med ett litet kundförtroende, och hon gillar att vara ärlig och kunnig på det hon brinner för: mode, style, art, energi och människa.

Lika olika med Özz Nujen

http://svtplay.se/t/169536/lika_olika

http://svt.se/embededflash/2602240/play.swf

Modeflugan: Cecilia Järbrink

Deafhood Sverige

 

En nybildad organisation har fötts.

DEAFHOOD SVERIGE